Ultraljuden och Uppsala

Den 25 juli var vi iväg på det fjärde Ultraljudet, denna gång i Falun.

Det är inget fel med lillen det var bara jag som ville veta hur läget var, hur det ser ut osv. Så jag kan förbereda mej ännu mer. 

Det första UL var på tisdagen efter påsk. Då de såg skuggan på läppen. Samma dag fick vi dessutom göra ett till där läkaren bekräftade vad BM hade sett. Läkaren säger att de ska skicka en remiss till Uppsala så dom ska kolla där hur det ser ut och att vi skulle få prata med de på plastiken. 5 dagar senare ringer mobilen och en trevlig kvinna finns på andra sidan. Hon berättar att vi då på måndagen 16 april tror jag att det var (kort varsel, men jag var lycklig) så skulle vi vara i Uppsala kl 14.00 på avdelning 96-97 (vart nr rätt nu?) och kl 15,00 skulle vi vara på plastiken, vilket nr den avdelningen hade kommer jag inte ihåg men tror att de var 75 kanske? 

Hur som helst så var vi väldigt glada och exalterade. 

Dagen D kom. Vi satte oss i bilen och for ner. 

Kan inte säga att det var någon höjdare det första besöket. Först fick vi komma in 14,20-14,30 någonstans därimellan. Sen säger BM att vi ska vara på plastiken kl 15,00 och undra om vi visste hur vi kom dit. Inte en aning sa vi. Då var hon tvungen att springa och hitta någon som skulle visa oss. Sen säger hon att vi har visste lite bråttom. NÄHÄ!!! Hon säger oxå att hon är samma typ av läkare som vi träffade sista gången i Falun. Och hon såg inte nå mer än vad läkaren i Falun gjorde.. Kändes väldigt meningslöst måste jag erkänna. Sen frågar hon mej den sjukaste frågan någonsin. Ska ni behålla det? Jag bara stirra på henne och förstod först inte vad hon mena. Jag var i v 18+ 6 då. Inte sjutton hade vi tänkte ta bort vår skatt för att den hade spalt. Undra om det verkligen finns folk som gör det? Måste ju vara en anledning till varför hon fråga det? 

Hur som helst under UL så kommer en dam in och ger Niklas en karta dit vi ska. Och säger att vi ska säga till när vi är klara så ska hon förklara vart vi ska.

14,50-14,55 var vi klara på UL och då skulle vi ta oss till andra sidan sjukhuset och sen in i en annan byggnad. Tror du att vi var stressades. Minst sagt! 

Läkaren gick och hämta denna dam som kom och förklara. Sen halv sprang vi. Tror vi frågade några st om vägen när vi inte riktigt fattade vart vi skulle. 

Vi var framma strax efter 15,00. 

Inne på plastiken får vi prata med en helt underbar kvinna. Hon fick både mej och Niklas att känna oss så lugna och medvetna. En känsla ingen av oss hade haft sen det första UL. Alla frågor och tankar har ju snurrat som tusan.
Hon förklarade vad som skulle hända och vad vi som familj kommer att gå igenom. På ett ungefär. Man kan ju inte säga exakt när man inte vet exakt hur mycket spalt vårt barn har.
Den 25 Juli var vi på ett nytt UL. Mest för att lugna mej så jag kunde slappna av lite. Jag är inte ett dugg orolig över att vi kommer klara detta. För det gör vi. Jag har mest vart nervös hur jag kommer att känna när jag först ser bebisen. Min största rädsla var att jag ska stöta bort lillen pga chocken.
Det är svårt att förklara hur man känner och tänker.
Jag har hela tiden fått höra att ja kommer älska barnet och det ordnar sej osv. Ja men självklart gör det det och det finns ingen tvekan om att jag älska barnet oavsett men det är fortfarande första känslan jag är nervös för.
Tack och lov så har det funnits en person i mitt liv som jag verkligen har kunnat berättat för vad jag känner som dessutom har sagt att det är ok att inte ta till sej bebisen på en gång. Att inte känna den där moders känslan på en gång. Nämner inga namn. Men du vet att du är guld värd <3
Hur som helst på UL så såg dom iaf att lillen har en spalt upp till näsan och att lillen troligtvis har dubbelsidig gomspalt. Möjligtvis dubbelsidig läpp spalt. I vissa vinklar så såg det ut som det men en annan så var det gommen hon hade sett. Käken vet vi inget om. Det kunde hon inte se. Men jag är beredd på dubbelsidig läpp,käk och gom spalt. Så allt som är bättre än det är bara positivt. :)
Jag har t om förberett mej på att få åka till Uppsala 1 en gång i veckan i 6 veckor om lillens näsa är missbildad. Och sen tror jag att lillen kommer att få en gomm platta. och vad det innebär vet jag inte riktigt. Vem vet. Man kanske kan amma då istället för att pumpa. Det visar sej. :)
Nu är det bara en månad kvar och vi längtar nå otroligt efter vår lilla skatt. Måste erkänna att jag börjar bli mer och mer nyfiken att se vad det blir:) Flicka eller pojke :)


Ni får ursäkta om det är lite röriga inlägg ibland. Men jag skriver det som kommer upp i skallen :P
Jag kanske inte kommer att skriva i denna blogg allt för mkt men jag uppdaterar så fort det här hänt något nytt i våra liv.
Det blir kanske mer när lillen har kommit till världen och det är dags för alla resor till Uppsala.

Ok med alla känslor

Här är en sida ifrån min vanliga blogg där jag skrev ett inlägg om hela historian när vi hade vart i Uppsala på besök oxå. http://lindajohannasjodin.blogspot.se/2012/04/lkg-en-lang-historia.html
Jag kommer nog skriva där oxå om vår vardag med vår lilla skatt. Så håll koll på båda. :)

När vi först fick reda på att vår skatt hade LKG så rasade som sagt världen. OCH man började googla.. Jag hittade en blogg (som jag även idag kan kika in på) där en familj bloggar om deras 3dje barn som föddes med LKG och de visste ingenting. Den hjälpte mej otroligt mkt. Det är mkt därför jag skriver om vår resa. För att hjälpa andra som jag har blivit hjälp.

Det man ska komma ihåg är att man är inte ensam med alla känslor man känner. Vi är många som har haft hemska tankar och glada tankar. Det viktiga är att man kommer ihåg att alla känslor är OK. Man är inte en dålig förälder för att man är nervös för hur man ska känna, tycka eller tänka när bebisen kommer till världen. Allt är OK. Glöm inte det! Det gör jag ibland.

Jag är en tänkare, en riktig tänkare. Jag måste tänka igenom allt hundra ggr om hur varför osv. Så jag har funderat många ggr. Och just i detta läge är jag glad att jag är en tänkare. För nu känner jag mej "förberedd". Nog för att jag kommer vara sjuk nervös enda fram till förlossningen hur jag kommer reagera när jag ser bebisen, men iaf. Det är många funderingar som kvarstår, hur det blir med matning osv. Men det får jag ta då. Allt kan jag inte förbereda mej på. Ska dessutom till min BM imorgon så ska fråga ut henne om en massa, t ex när det gäller bröstmjölks ersättning.

Resans början

Resan började den 10 april 2012, då vi äntligen skulle på ultraljud för att få se vår skatt. Saker och ting blev inte som förväntat.

Anledningen till varför jag började med denna blogg för att jag som säkert många andra fick en chock när beskedet att något var fel på ultraljudet.
Man går dit nervös, spänd och exalterad över att man äntligen ska få se hur det lilla knytet mår. Alla är vi oroliga över att något kan vara fel. Men man brukar oftast slå bort den tanken.
När sköterskan säger att bebisen mår bra men att den har en liten missbildning stannar mitt hjärta och gråten sätter sig i halsen. Jag visste varken in eller ut då.
Sköterskan förklarade att det rörde sig om en spalt. Vänster sida av läppen. Hon poängterade hela tiden att bebisen förövrigt mådde väldigt bra. En pigg och livlig liten rackare.
Där hade jag i princip slutat lyssna, nu snurrade alla tankar som gick och jag mådde så himla illa.
Vi skulle iaf gå och sätta oss i vänt rummet för att få träffa en läkare som kunde lite mer om detta.
Så vi gjorde som hon sa och satte oss där. Sa inte ett ord till varandra. Jag grät, i smyg. Hela vänt rummet var fullt med folk. Man såg par efter par gå därifrån med ett leende på läpparna. Dom hade fått beskedet alla vill ha. Men där satt vi.
Efter någon timme kom läkaren och hon såg inte mkt mer än vad sköterskan såg så ja.. vad säger man. Hon började prata om Uppsala, operation, fostervatten prov och herregud. Jag hängde inte med alls. Om jag ska vara ärlig så slutade jag lyssna när hon bekräftade vad den andra hade sett.

Denna tisdag efter påsk var den längsta dag i mitt liv. Jag grät, gick omkring, svettades, frös, grät, grät och grät. Och vi pratade med våra nära och kära om vad som hade hänt. Alla sa samma sak. Men var det bara det, det går att fixa. "typ sluta tänk så mycket, det ordnar sej" Kanske inte exakta orden men det var så det kändes.
Min kära sambo hade sån otur att han var tvungen att jobba. Usch, vad jag tyckte synd om honom.
Han skickade ett sms senare på eftermiddagen och sa att han hade berättat det för några kollegor. Jag vart riktigt förbannad först och ifråga satte direkt varför. Men jag insåg ganska snabbt att detta kommer jag inte ifrån. Jag kan inte dölja detta.

Det känns elakt att säga men jag skämdes. Jag kan göra det än idag. Men samtidigt så skulle jag aldrig någonsin byta bort min skatt som ligger i magen och växer. Skulle aldrig falla mej in..
Men jag tror att det är mycket för att det är nytt. Vi vet ingenting om det. Båda ska bli föräldrar för första gången och det kan vara nog påfrestande och så kommer det här. Dock så tror jag att detta kommer att göra oss starkare som ett par, vänner och som en familj.

Jag får ta och fortsätta en annan dag.. Nu ska jag ta mej ut på en promenad innan jag rinner bort.

/Johanna