Resans början

Resan började den 10 april 2012, då vi äntligen skulle på ultraljud för att få se vår skatt. Saker och ting blev inte som förväntat.

Anledningen till varför jag började med denna blogg för att jag som säkert många andra fick en chock när beskedet att något var fel på ultraljudet.
Man går dit nervös, spänd och exalterad över att man äntligen ska få se hur det lilla knytet mår. Alla är vi oroliga över att något kan vara fel. Men man brukar oftast slå bort den tanken.
När sköterskan säger att bebisen mår bra men att den har en liten missbildning stannar mitt hjärta och gråten sätter sig i halsen. Jag visste varken in eller ut då.
Sköterskan förklarade att det rörde sig om en spalt. Vänster sida av läppen. Hon poängterade hela tiden att bebisen förövrigt mådde väldigt bra. En pigg och livlig liten rackare.
Där hade jag i princip slutat lyssna, nu snurrade alla tankar som gick och jag mådde så himla illa.
Vi skulle iaf gå och sätta oss i vänt rummet för att få träffa en läkare som kunde lite mer om detta.
Så vi gjorde som hon sa och satte oss där. Sa inte ett ord till varandra. Jag grät, i smyg. Hela vänt rummet var fullt med folk. Man såg par efter par gå därifrån med ett leende på läpparna. Dom hade fått beskedet alla vill ha. Men där satt vi.
Efter någon timme kom läkaren och hon såg inte mkt mer än vad sköterskan såg så ja.. vad säger man. Hon började prata om Uppsala, operation, fostervatten prov och herregud. Jag hängde inte med alls. Om jag ska vara ärlig så slutade jag lyssna när hon bekräftade vad den andra hade sett.

Denna tisdag efter påsk var den längsta dag i mitt liv. Jag grät, gick omkring, svettades, frös, grät, grät och grät. Och vi pratade med våra nära och kära om vad som hade hänt. Alla sa samma sak. Men var det bara det, det går att fixa. "typ sluta tänk så mycket, det ordnar sej" Kanske inte exakta orden men det var så det kändes.
Min kära sambo hade sån otur att han var tvungen att jobba. Usch, vad jag tyckte synd om honom.
Han skickade ett sms senare på eftermiddagen och sa att han hade berättat det för några kollegor. Jag vart riktigt förbannad först och ifråga satte direkt varför. Men jag insåg ganska snabbt att detta kommer jag inte ifrån. Jag kan inte dölja detta.

Det känns elakt att säga men jag skämdes. Jag kan göra det än idag. Men samtidigt så skulle jag aldrig någonsin byta bort min skatt som ligger i magen och växer. Skulle aldrig falla mej in..
Men jag tror att det är mycket för att det är nytt. Vi vet ingenting om det. Båda ska bli föräldrar för första gången och det kan vara nog påfrestande och så kommer det här. Dock så tror jag att detta kommer att göra oss starkare som ett par, vänner och som en familj.

Jag får ta och fortsätta en annan dag.. Nu ska jag ta mej ut på en promenad innan jag rinner bort.

/Johanna